Har funderat på om jag skulle dela min berättelse eller inte. Men tänkte ändå att det kan vara till hjälp eller nytta för någon. Så för er som inte vill läsa är det bara att skippa :)

Förlossningsberättelse

Så here we go. Allt började natten till torsdagen den 6:e december. Kl 03.16 började jag få mensont, kändes i ryggen och hade ett tryck bak/neråt. Kunde inte somna för de kändes för mycket, värkar? Är detta verkligen värkar undrade jag, Svårt att veta när man inte varit med om det förut. Jag tänkt mig nog någon annan sorts känsla/smärta.

Jag låg bara och väntade på att Andreas klocka skulle ringa för jobb. 05.15 ringer den första gången och 05.20 andra gången. Då berättade för Andreas hur jag kände. Han gick ut och startade bilen, för han hade glömt ställa in dieselvärmaren. Jag satt då på toaletten, kissade. Reste mig upp och gick ut i hallen. Då kändes det som jag kissade på mig, lite i alla fall. Går tillbaks in på toaletten, Andreas kommer in. Jag har blodaktigt slem i trosorna. Så kallar på Andreas och tvingar honom att titta ;) hahah.  Synd om honom han hade inget val. Antar att detta är slemproppen som börjar lossna och avlägsna sig.

Andreas åkte till jobb och jag gick in i sängen igen men kunde inte somna, gjorde fortfarande för ont. Jag gick upp, åt frukost. Jag hade en tandläkartid 09.10, Peter mammas sambo körde mig till tandläkaren (hade inga vinterdäck på bilen, var kallt och snö ute så kunde inte cykla och gå kom till att bli för jobbigt för mig). Fick ett par värkar (fattar fortfarande inte riktigt att det är värkar jag har) i väntrummet och får sen 2-3stycken i tandläkarstolen. Andas mig bara igenom dem så lugnt det går. Sen hämtade pappa mig och körde mig hem. Då började jag känna mig stressad om det nu kanske var så att Knatte skulle titta ut. Så jag flög runt och dammtorkade, dammsugade, plockade undan och fixade. Men fick stanna upp ofta och andas mig igenom värkarna, gick bra ändå. Tänkte nu Malin, nu måste du börja andas dig igenom dessa så du kan klara av förlossningen när den väl börjar. Träna nu liksom ;)

Pratade med Andreas vid 11 tiden tror jag det var. Sa att det inte var så farligt och han behövde inte komma hem, det var lugnt. Värkarna kom inte så ofta, kanske var 10-15:e minut.. Så sa han lite sött, att han ville nog ändå komma hem, mest för sin egen skull så han kunde vila lite innan förlossningen kom till att starta (den hade ju redan startat men de fattade ju vi inte). Så han var lite ego här sa han…

Efter vi pratat började jag klocka mina värkar, mest för att se.. Och de kom minsann mycket oftare än vad jag uppskattade de som. Jag trodde cirka var 10-15:e minut, men de kom med 4-7 minuters mellanrum.

Så Andreas kom hem till lunch och sen kommer jag inte riktigt ihåg vad vi gjorde på eftermiddagen. Tror Andreas spelade super mario och sen fick vi i oss någon kvällsmiddag. Mellan 18-19 tyckte jag att värkarna avtagit lite. Pratade med mamma i telefon och kände att jag kanske borde försöka gå och lägga mig så jag kunde samla lite krafter om något var på g. Hinner inte mer än in i sängen så började värkarna komma mer regelbundet, som de gjort tidigare..

Ameeeen, ååhhhh. Varför kände jag. Riktigt trött var jag, kände att jag hade behövt lite sömn. Men icke. Så där låg vi i sängen och jag andades mig igenom värkarna när de kom. Andreas somnar vilket jag inte gör för det gör fortfarande för ont. Låg och tog tiden på mina värkar med min värkapp (den första och enda app jag köpt än så länge, riktigt bra köp) och värmde vetekudden då och då. Hde riktigt ont i ryggen och inga ställningar var bekväma att ta värkarna i. Ligga på sidan var inte skönt, när jag låg på rygg kändes det som att ryggen skulle gå av. Kände hur vreden och svartsjukan steg inom mig när jag tittade på hur sött Andreas låg och sov bredvid mig. Jag ville ju också, jag kommer ihåg att jag tänkte, snälla ge mig bara 1 timmes sömn, det var allt jag bad om.

Vid 04.00 ringde jag till förlossningen och pratade med dem. Jag gjorde det svårt för mig själv, för de gångerna jag ringde till förlossningen lät jag som vanligt, pratade glatt och sket i att andas genom värkarna.. Försökte tänka bort dem. Så de sa som vanligt, ta någon alvedon, duscha/bada varmt osv osv.. Jag hade även ringt på kvällen innan vi gick och la oss och då fick jag samma råd.. 

Vid 05.00-06.00 fredagen den 7:e december kunde jag inte ta värkarna i sängen längre utan att stå upp och gå kändes bäst. Jag kunde varken sitta eller ligga ner, då gjorde det för ont. Så jag vankade runt i köket, vardagsrummet och hängde mig över stolarna eller diskbänken när en värk kom och ANDADES. Var så trött att om jag blundade när jag vaggade runt så nickade jag nästan till, blev lite rädd för mig själv där. Och jag rullade höfter med, kändes bra att vara i rörelse och sen säger de att de även ska hjälpa bebisen att komma ner i gången. Vid halv 7, 7 gick jag in och satt mig vid Andreas sängkant och sa: när ska du vakna. Då var jag trött på att ha ont och trött på att vara trött. Nu ville jag ha Andreas stöd.

Jag tog någon värk vid sängkanten och Andreas fick trycka/massera mig i ryggslutet. Och han var lite sur på mig eftersom jag var så himla glad och lät så oberörd när jag pratade med förlossningen. Jag ringde förlossningen vid 08.00 och lät såklart som jag gjort tidigare.

Jag kände mig nu helt less och jag var helt slut. Så himla trött.

Andreas gjorde en macka till mig och sen ringde han till förlossningen för nu tyckte han att vi skulle kanske köra in. Men de är ju så svårt att veta, man vill ju inte köra 50min (4-5mil) i onödan. Jag fick prata med en sköterska på förlossningen igen och vi bestämde att vi skulle åka in och det kändes väl bra. För om de inte hade hänt så mycket så skulle jag få några starkare tabletter så jag kunde få lite sömn och trubba av värkarna lite.

Så vi körde hemifrån vid 9 tiden.

I bilen på väg till Ystads BB kom värkarna med cirka 5 minuters mellanrum. Sjukt där man sitter i bilen och kollar på klockan, har inte ont, allt känns som vanligt. Så ser man att klockan börjar närma sig nästa värk. Om jag fick en värk som slutade 09.15 så visste jag att det skulle börja en kl 09.20. Och sen göra ont i cirka 1 minut..

Vi var vid Ystads BB vid 10 tiden,  jag fick sitta i väntrummet/korridoren en liten stund. Sen fick jag komma in på förlossningsrum 3. Där sattes CTG så bebisens hjärtljud kunde registreras och lika så mina värkar (styrkan på värkarna och hur ofta de kom).

När jag legat där en timme och andats igenom varje värk så skulle de undersöka hur öppen jag var (eller inte var). Vi hade en barnmorskestuderande (som närstan var färdigutbildad), Hanna hette hon. Mycket trevlig tjej, och hon fick assistans av Karin. Så först undersökte Karin mig utan att säga något, sen var det Hannas tur. Så efter de rotat runt lite så säger Hanna, jag skulle vilja säga att Malin är öppen 8,5cm  och huvudet på bebisen ligger långt ner.

WHAT?! Det var de första jag tänkte. Men kände ändå, gud vad skönt. Det mesta är gjort, och idag ska vi få träffa vår bebis. Det var något man absolut inte förstod. Så 11.00 öppen 8.5cm.

Sen öppnade jag mig ganska snabbt till 10 cm, sen hade jag en lång väntan på att vattnet skulle gå. Andreas var toppen och servade med dryck (var pissehungrig, men smakade liksom inte med mat, tog två tuggor på en ostmacka men det var allt) och hjälpte mig genom varje värk, fanns där vid min sida. Förutom när han sprang på toa (vilket han gjorde ofta haha).

Hinnorna eller ja fostersäcken var en riktigt seg en. Jag tog några värkar ståendes och lutandes mot Andreas, tog några värkar där jag stod på knäna i sängen lutandes över en sackosäck (kändes som jag inte kunde andas ordentligt, svårt med huvudet nersjunket i en stor boll av fyllning och tyg!!) Jag var också uppe och gick, kissade två gånger,. Allt för att försöka få hinnorna att spricka. Även Andreas passade på att kissa såklart, och sköterskorna som väntade utanför trodde nog att något hände varje gång vi gick på toa eftersom det tog sådan tid. Men både Andreas och jag kissade ju plus att man fick någon värk. Så man hörde varje gång: Går allt bra där inne?! Haha.

Och sen vid varje värk var Andreas tvungen att hålla sin arm som stöd för min korsrygg som kändes som den skulle smälla av, brytas vid varje värk. Fick även en värmekudde efter ett tag som barnmorskan nog fråga om jag ville ha flera gånger. Men envis som man är sa man bara nej haha. Men fick en kudde tillsist ändå.

När det hade gått cirka två timmar efter det att jag konstaterades öppen 10 cm så bestämde de sig för att ta hål på hinnorna för att skynda på det lite. JA TACK KÄNDE JAG. Trött som man var. Jag ville bara ha ett slut på detta så jag kunde få sova (men det kunde jag glömma, de får ni höra om sen). Jag fick en värk när Hanna var inne och rotade så (med bara sin hand) tog hon hål på hinnorna och vattnet forsade ut. SKÖNT kände jag.

Sen var det bara till att vänta igen, ta värk efter värk. Nu skulle huvudet sjunka ner  ännu mer och jag skulle försöka känna efter som jag skulle vilja krysta.

Men det var inte det lättaste, jag hade haft en tryck neråt/bak hur länge som helst och det kändes som jag skulle vilja göra nr 2, men de hade jag ju känt länge. Det är minsann inte lätt att veta första gången man föder hur allt ska kännas, vilka känslor man ska leta efter liksom.. Aja, efter vattnet gått fick jag vänta någon timme till sen tyckte de att vi kanske skulle sätta in värkstimulerande dropp så slutspurten skulle skyndas på. Så frågade Hanna igen, Malin känns det som du vill krysta? Trycker det på? Ja sa jag det gör det nog, men de har det gjort länge. Så vet inte om de är rätt känsla.. Så fick jag en värk så sa hon, testa krysta nu då. JAHA, hur gör man nu det då tänkte jag, Men det var bara att trycka med allt man hade. Jag tryckte som att jag skulle göra nr 2 i princip, det kändes rätt haha.. Liksa så tänkte jag: jag skiter i rent ut sagt om jag skiter på mig eller om jag spricker. Jag ville bara att detta skulle vara över nu. Nu var jag trött..

Men min andning funkade bra ;) Skönt det..

Så tillbaka till när jag krysta första gången.. Då säger Hanna som kollar “där nere” vad som händer. Och så säger hon, ja, men gud Malin du är ju klar för att krysta. Hon kunde se huvudet när jag krysta.  Måste sticka in med att jag fick en massa beröm av barnmorskorna för hur duktig jag var med andningen och hur stark jag var, alltid kul att höra lite beröm. Och Andreas var nog ganska så chockad över hur jag tacklade situationen.

Så jag började krysta vid 16 cirka. Och höll på och krystade i 1 timme. Satt mest i sängen och allt gick okej framåt, huvudet åkte in och ut (eller fram och tillbaka om man nu föredrar det) och tänjde på de som skulle tänjas hehe.

Men huvudet ville liksom inte riktigt komma ut. Och ja mina krystvärkar var inte alls starka och inte mer än 30 sekunder långa (korta). Så jag fick krysta med andra krafter, min egna kropps styrka.  Krysta kändes som att försöka skita ut något stort, men kändes också som att det hände saker (vilket kändes bra) Det gjorde inte speciellt ont i heller (skönt det ju). Men jag var så himla trött här, less på det. Var så trött (utmattad) att jag nästan slumrade till mellan värkarna!!!! Har aldrig varit så trött förut! NEVER! 

Så tyckte barnmorskorna att jag skulle kanske prova på förlossningspallen, så med lite hjälp (Andreas typ lyfte mig ner) kom jag ner till pallen. Tog två värkar där, och som jag tryckte, krystade. Där hände det mycket. Men helt plötsligt blev det kritiskt och jag var tvungen att komma upp till sängen fort igen. Knattes hjärtljud gick ner till 60-70 och de ska ligga på 140-160 och de ville liksom inte gå upp. Om de ligger för länge så lågt kan bebisen skadas allvarligt då den inte blir syresatt ordentligt. Så jag fick hjälp till att stå upp och stötta mig till sängen, jag kan säga er att det var en konstig (mycket underlig) känsla att försöka vagga fram med ett helt huvud mellan benen.

Väl uppe på sängen blev det stressigt och alla förberedde sig väl. NU SKULLE HUVUDET UT SA DE TILL MIG. Det måste ut på denna värken.. En barnmorska går och hämtar en spruta plus ett verktyg (såg inte riktigt vad det var) och en annan stå halvt över mig och trycker med sina 10 fingertoppar på min mage för att försöka stimulera igång en värk så fort som möjligt. Usch jag känner att nu snart kommer den, fan de är nu det gäller. Hur ska jag kunna krysta med mer styrka än vad jag gjort innan. Jag gav ju allt vid varje värk… Men nu gällde det. Om huvudet inte kom ut när jag krystade själv skulle barnmorskan framför mig sätta en bedövning snabbt och klippa så huvudet skulle få plats till att komma ut. Man jag LYCKADES, huvudet kom ut. Så la det sig lite, den tryckta stämningen. Jag frågade då barnmorskan Bodil som stod bredvid mig om kroppen var tvungen att komma på nästa värk eller det kunde ta två.. Hon sa då att nu var det inte lika kritiskt längre men han/hon skulle helst komma ut nu så fort som möjligt. Att krysta i 1 timme är normalt för en förstföderska, men här blev Knatte lite tagen och då är det snabbt ut som gäller.

Nästa värk kom (LÄS: MIN SISTA VÄRK PÅ LÄÄÄÄNGE) och vår älskade ADAM kom ut. 17.13. Han hade navelsträngen ett varv runt halsen men den satt inte hårt åt. De la upp honom på magen och han var helt lealös. De avnavlade honom snabbt och tog bort honom till ett bord längre ner i rummet och började ge honom syrgas. Han skrek nämligen inte, andades inte. Barnmorskorna började skrika i kör, kalla på en barnläkare. Den ena av dem öppnar dörren ock skriker i korridoren att de måste tillkallas en barnläkare NU.

Och ja förresten när han kom ut visste vi inte direkt att det var en han. Men när de bar bort honom till syrgasen så tyckte jag mig skymta lite mycket saker mellan låren. Så jag trodde det var en pojke, vilket vi trott hela graviditeten. Så vi hade minsann rätt.

Så efter någon minut är barnläkaren Sven inne i rummet med alla oss andra, fullt hus (eller ja rum). Han säger att allt är lugnt och vi behöver inte göra någon uppföljning då Adam hämtat sig så pass snabbt. Man gör kontroller efter 1 minut, 5 minuter och 10 minuter. Och Adam hämtade sig bra till de 5 minuterna, så det var ju skönt. Vår lille kille är stark.

Där ligger man och känner ingen smärta, allt var avklarat nu. Nu är det över. Pressen liksom rinner av en. Det är svårt att ta in vad som precis hänt och vad som händer. Andreas yrar mest runt och känner sig mest i vägen.  Han ser mig ligga och blöda floder, och tror att Adam knappt inte ska klara sig. Mycket på en gång, för mycket.

Jag frågar flera gånger, hur mycket har jag spruckit. Behöver jag sys? Moderkakan kom ut fint i alla fall och jag behöver inte ens krysta. Men jag blöder lite för mycket så de var tvungna att sätta en kanyl i armvecket och ge mig något medel så jag inte skulle blöda så mycket. De tryckte och tryckte (fett många gånger) på magen för att känna på livmodern och se hur mycket blod som fortsatte komma. Sen fick jag reda på att en läkare skulle komma in och kolla på hur jag spruckit. Så jag fick en bedövningsspruta och läkaren sydde de avancerade stygnen. Sen skulle undersköterskan sy de lite mindre avancerade. Och det kändes, där var de fan ta mig ingen bedövning där hon sydde. Sved till rejält när hon stack igenom nålen. Och ja vad tror ni hon ser nu då, jo en stor djup spricka till inne i mig. Så då måste vi tillkalla jourläkaren igen, men nu var hon upptagen. Så vi fick vänta en timme på henne. Nu ligger jag med Adam på bröstet, barnmorskan Ingalill rullade in vågen och vi fick vägt och mätt vår lille prins. 3555g och 50 cm lång och hans temp var okej.

Vi fick i alla fall myst lite med vår son innan läkaren kom och förstörde det genom att säga: JAG VILL SY DETTA PÅ OPERATION. Jaha, vad mer liksom. Så Andreas fick Adam på bröstet och barnmorskorna gjorde mig klar för att bli iväg rullad. Jag fick hoppa över till en annan säng, de rullade mig till operation. Där fick jag frågan: vill du bli sövd (med mask) eller få spinalbedövning. SPINALBEDÖVNING, skojar du. Jag är vettskrämd för sprutor och jag ville inte ha någon bedövning under förlossningen på grund av det.

Men jag fick pratat och vägt vad som var bäst med den ena operationssköterskan. Vi kom tillsist överens om att spinalbedövning var nog bäst ändå och jag kände, ja varför inte. Jag ville inte ha kanyl, jag ville inte bli sydd och få bedövning så varför ska jag inte testa på spinalbedövning nu när vi ändå är på sprutans gång!

Jag blev inrullad på operationssalen, de kom en narkosläkare och gav mig sprutan (var lite rädd att något skulle gå fel. För han sa: du måste sitta mer rakt inte snett med ryggen, då blir det inte korrekt). Jag skakade, under förlossningen och efter var det mina ben som ständigt skakade. Ni vet som när musklerna är överarbetade eller trötta, då de bara skakar när man spänner dem. Sen hade jag inte ätit så mycket heller så det var väl kroppens sätt att reagera med. Under tiden jag blev sydd var det mina armar som skakade, kunde inte få dem att sluta. Benen kunde inte skaka mer så de var helt OUT, bedövade med vätska mellan kotorna!

Så jag fick lite lugnande i min kanyl.. 2 gånger gav de mig en liten dos men det hjälpte inte. Alla sköterskor var så snälla inne på OP, jag fick hörlurar med lugnande musik så jag skulle tänka på annat och försöka vila (ni vet ta en tupplur på operationsbordet) men ja det gick sådär. Hur trött man än är så är det inte riktigt den mysigaste platsen att släcka ögonen ett par minuter.

Operationen tog en timme och sen blev jag upprullad till uppvaket (fast jag redan var vaken). Där kom en annan sköterska och sa, jag ser att du inte gillar sprutor och nålar i din journal. Eftersom du förlorade mycket blod under förlossningen skulle jag egentligen vilja ta ett stick i fingret och kolla blodvärdet (Hb värdet). Men vad har du haft för blodvärde under graviditeten, mitt svar 127. Då säger hon, aja men då kan vi skippa det.

Då säger jag; du jag ville inte ha kanyl i armvecket, inte en spruta i ryggraden och bedövningssprutan när jag blev sydd inne på förlossningsrummet ville jag inte eller ha. Och allt det är värre än ett litet stick i fingret. Så vill du ta ett stick i fingret och kolla värdet, så är det inga problem.

Så sagt och gjort och värdet var 129, BRA. Så allt var lugnt . Så där låg jag och väntade och väntade, jag visste ju att Andreas och Adam skulle få komma ner och hålla mig sällskap. Efter en timme kom de ner, då var klockan 21.00. Klockan 22.00 rullade vi alla upp till BB. Då det var fullt med familjerum på BB hade vi blivit lovade att sova tillsammans i vårt förlossningsrum (tills det behövdes). För vi hade först blivit lovade ett familjerum, sen gick det helt plötsligt inte. Så då kände de sig dumma och valde att göra ett undantag med förlossningsrummet. Men sen när vi kommer från uppvaket så var det ändrade planer igen. Nu fick jag dela ett rum med en annan mamma och hennes dotter. Klockan är nu 22.00 när jag blir inrullad i BB rum 8. De frågar om vi fått mat (smörgåsbrickan), men de hade vi inte. Och HUNGRIGA var vi, utsvultna. Så efter ett tag kom våra mackor. Sen satt Andreas med mig lite på rummet och jag fällde någon tår för jag ville inte vara själv.

Tankarna som flög runt i huvudet, allt man varit med om. Jag var utmattad (har aldrig känt så förut och kommer nog aldrig känna det igen, det skulle i så fall vara vid en framtida förlossning), jag kunde inte röra mina ben ordentligt, man är öm och hormonerna rusar. Man ska amma och ta hand om ett nytt litet liv. Jag visste hur gärna Andreas också ville stanna. Han var själv lite skärrad av och tagen av alla intryck. Jag som inte ville bli sydd, ha något att göra med sprutor, kanyler osv. Lilleman som inte andades eller skrek när han kom ut. Man vill bara vara nära varandra, känna styrkan och tryggheten i att vara två.

Sköterskorna som gått på nattskiftet tyckte synd om oss. Eftersom de inte kunde hålla vad som blivit lovat och det var så sent. Klockan var cirka 00.30 när Andreas drog sig ut till hissväntrummet utanför BB/Förlossningsdörrarna. Där spenderade han natten i en soffa, sen var han välkommen in igen vid 07.00. Men vi spräckte det och träffades vid 05.00 i väntrummet och pratade lite när jag ammade Adam.

Jag sov inte en blund den natten heller, så nu hade ag inte sovit på 3 dygn i princip. Varje gång Adam gäspade så blev han rädd och började gnälla och gny. Vid 02.00 kom en snäll sköterska och hjälpte mig på toaletten och passade Adam medan jag fick kissa.

Jag fick en chock när jag tittade mig i spegeln, (var ett par timmar sedan sist om man säger så) jag såg ut som en prickigkorv. Jag var helt rödprickig i hela ansiktet. Jag hade alltså krystat så starkt att en massa små blodkärl spräckts i ansiktet och även ett i ögat. Var helt röd i högerögats ytterkant.

Men klockan blev tillsist 06.45 och Andreas kom in. Vi åt frukost och den dagen fick vi ett rum tillsammans. Så vi kunde njuta lite av vår BB tid.

Det var nog allt ;) blev minsann rätt långt detta.